Lägerskolblogg

Mitt livs första lägerskola låg framför mig. Jag var lyckligt ovetande om allt som väntade. Lägerskolan skulle hållas i Snappertuna på Broby lägerskolecenter. Broby var det första lägerskolecentretsom drevs av Lägerskolföreningen i Finland. Cyklarna lastades i godsvagnen, eleverna satte sig på sina platser och så började resan mot Karis. Där steg vi upp på cyklarna och trampade vidare mot äventyret.

Temat för lägerskolan var att bekanta sig med lantbruk och att lära sig svenska. Under lägerskolan tillbringade eleverna dagarna som hjälpredor på bondgårdar i närliggande byar. Eleverna fick, tillsammans med en lottad kamrat, var sin bondgård att bekanta sig med. På morgonen fick de en karta i handen och önskades lycka till på vägen mot dagens arbetsplats. Det mest nervösa för eleverna var inte att de skulle åka dit utan gruppen eller lärare, utan att man på gårdarna talade svenska. På kvällen gick vi tillsammans igenom dagens händelser och lärde oss diverse saker som hör tillen dag på gården.

Det var givande att se hur gänget låg på övre och nedre bäddarna i våningssängarna och tillsammans övade svenska ord och meningar. Under den nästan veckolånga lägerskolan svetsades gruppen samman påmånga sätt. Alla kände att de varit med om spännande och minnesvärda arbetsdagar, kvällsstunder i överfulla våningssängar och viskande samtal innande somnade. På avresedagen cyklade ett gäng nöjda ungdomar till Karis station –fulla av gemensamma minnen och upplevelser.

Den här första lägerskolan blev inte den sista, för den gjorde ett starkt intryck på mig. Jag insåg att detta sätt att arbeta är det bästa jag kan ge mina elever. På lägerskolan upptäckte eleverna nya sidor hos sig själva och hos varandra. En tyst och tillbakadragen elevgjorde en oförglömlig föreställning om en sockerbetsupptagningsmaskin på kvällsprogrammet, en klasskamrat som verkade klumpig visade sig vara skicklig med kor, och en till synes blyg elev var den som talade bäst svenska. På lägerskolan lärde vi oss kunskaper och färdigheter som inte kan mätas med betyg. Och man kan inte på förhand veta vad som kommer att hända eller vad som blir viktigt. Lägerskolor innehåller mycket oförutsägbarhet och överraskningar.

På en höstlägerskola på Lofoten var en av de största överraskningarna klippklättringen. I nionde klass fanns det en liten flicka som inte riktigt hade någon kompis. Hon tillhörde inte de mest framgångsrika i klassen, snarare tvärtom. Hon verkade ofta hamna utanför både iskolan och på resan. Den andra dagen stod klippklättring med sele påprogrammet. En efter en tog sig uppför den ganska branta klippväggen. Bland desista klättrade den lilla flickan upp som ett proffs. Hon tog sig uppåt medsäkra och snabba steg. De andra stirrade med öppen mun. ”Hur gjorde hon detdär?” Jag slutar aldrig förundras över hur starkt den händelsen påverkade flickans ställning i klassen. Hon var uppenbart bättre än de andra på något. Hon blev intressant. Det bästa var att hon fick självförtroende och sin plats igruppen ända till slutet av nian. Fastän lägerskolan på Lofoten var fin och full av program, gladde jag mig mest över de sociala effekterna.

Jag har en lång lärarkarriär och många olika lägerskolor och dagsutflykter bakom mig. Oavsett om lägerskolan är lång eller kort är den ett avbrott från skolbänken, och man lär sig alltid något nytt –både om eleverna och om kollegorna. En lägerskola kan i bästa fall hjälpa eleverna att hitta nya och trevliga sätt att vara tillsammans.

När jag var ung lärare fanns inga mobiltelefoner i skolorna eller på lägerskolor. Att lyssna på musik medhörlurar var nästan det enda sättet att dra sig undan i sällskap. Nu är en av de största utmaningarna för gruppbildning och gemensamt görande oförmågan att vara närvarande och behovet av att leva i en annan värld. Sociala medier drar till sig som superlim. Man fastnar och har svårt att släppa. En liten paus i aktiviteten och handen börjar treva efter telefonen.

På hösten trädde en ny ändring i grundskolelagen i kraft, som gör det möjligt att begränsa användningen av mobiltelefoner och andra mobila enheter i skolan. Detta är bra även för lägerskolor. Om man under lägerskolan bara får använda telefonen under en liten, begränsad tid, kan det leda till glädje i att göra saker tillsammans. Då kan alla hitta sig själva bland de andra – inte i en annan verklighet.

Vi utforskade Östersjön under en dagsutflykttill Sveaborg. Målet var att ta ett planktonprov med håv, när två klasskamrater halkade från den algtäcka klippan och föll i vattnet. Den ena simmade mot oss och klasskamraterna fick upp henne snabbt. Den andra fick panik i vattnet, viftade med armarna och ropade på hjälp. Till slut fick vi även henne upp på land och lugnade henne. ”Nog kan jag simma, men min telefon är i ryggsäcken. Den får inte bli våt”, förklarade hon oroligt. För henne var utfärdens bästa resultat att telefonen förblev torr. Klassen återkom till händelsen många gånger under året, och den blev en del av klassens egen räddningshistoria. Sådana berättelser och gemensamma upplevelser växer sig betydelsefulla och viktiga. De stärker både klassandan och tron på lägerskolans gruppstärkande kraft.

Eeva-LiisaRyhänen
(Författaren är lärare i geografi och biologi samt styrelsemedlem iLägerskolföreningen i Finland.)

‍